Anlägga ädellöv, nu är vi igång!

Magnus du är en mästare på att förmedla "bilder" hur vårt ädellövbestånd kommer att se ut om så där 100 år.

Framtid & Medeltid

Tack Magnus för att vi fick ta del av din kunskap om framställning av bl.a. rustningar. Känns konstigt att vår mark "bidragit". Väster om vårt hus finns lämningar efter järnframställning.
Man finner resterna av detta i form av de rester (slagg)som bildades när malmen (varpen) förädlades. Magnus Eriksson menar att där man "obefogat" hittar smultronväxt och fibblor så är chansen stor att man finner sig i ett område där det finns rester av järnförädling.

Från en skrift med titeln "Hur tillverkades järn?" som Kalmar Museum tagit fram lär vi följande;
När medeltidens människor skulle göra järn behövde man ved och järnmalm. Ved fanns det gott om i skogarna och järnmalmen fanns i mossar och kärr. Ibland kan man på ytvattnet i en mosse se att det finns en oljeaktig hinna. Idag tror många att det beror på miljöförstöringen, men så är det inte. Den oljeaktiga hinnan är ett tecken på att det håller på att bildas järnmalm i mossen. Sent på våren eller tidigt på sommaren gick man ut till platser där man sett en sådan hinna på mossvattnet. På dessa ställen stack man ned en träkäpp. Hade man tur hördes ett krasande ljud när träkäppen gick igenom ett lager med järnmalm. Då tog man fram spadarna och grävde upp malmen. Men det var inte all malm som det gick att göra järn på. Det finns järnmalm i olika färger och den bästa sorten var den som var mörkt brunröd. Ibland stoppade man in lite malm i munnen och tuggade på den. Om den klibbade ihop sig var det järnmalm av bästa sort. Järnmalmen fick sedan ligga och torka intill den plats man tänkt sig att göra järnet på senare.
När hösten kom var det dags att rosta järnet. Det gjorde man för att få bort alla de växtdelar som fanns kvar i järnmalmen sedan den legat i mossen. Man byggde upp en trave med ved och på toppen av vedtraven lade man upp järnmalmen. Därefter tände man eld på vedtraven och lät den brinna ned. Järnmalmen silades då mellan de brinnande stockarna och renades från alla växtdelar.
Sent på hösten eller på vintern var det dags att ta den rostade malmen till järnframställningsugnen. Ugnen kunde antingen byggas uppe på marken, s.k. schaktugn, eller grävas ned i marken, s.k. gropugn. Ugnen var en knapp meter hög eller djup och 0,4 m bred invändigt, den var byggd av stenar. Som murbruk mellan stenarna använde man lera. När ugnen var färdig fylldes den med träkol och järnmalm. För att få ugnen riktigt varm blåste man in luft i ugnen. Luften kom från blåsbälgar och leddes in i ugnen via ett hål i ugnsväggen. När man tänt eld på kolet i ugnen började man arbeta med bälgarna. Efter ett tag sjönk kol och järnmalm ihop i ugnen och då var det dags att fylla på igen. Det betyder att det behövdes två personer för att sköta ugnen, en som skötte blåsbälgarna och en som lade ned ny kol och ny malm.
Temperaturen i järnugnarna blev inte så hög att man smälte järnet. Det man gjorde i ugnen var att smälta allt i järnmalmen som inte var järn. Detta rann ned i botten av ugnen och bildade klumpar som man brukar kalla slagg. Järnet låg kvar som en seg och mjuk klump intill det hål där luften från blåsbälgarna kom in i ugnen. När man hållit på i åtta timmar ungefär var järnet färdigt att lyftas ur ugnen. Det gjorde man genom att gripa tag i järnet med långa tänger. Järnklumpen brukade väga 1-2 kg.
Det järn som man fick ur ugnen var fortfarande mycket orent och kunde inte användas för att smida saker av. För att få järnet rent fick man hetta upp det flera gånger och banka ur föroreningarna med hammare på ett städ. Efter detta reningssmide vägde järnklumpen 0,25-0,5 kg

Samtal om de som en gång bott här i byn

Vi försöker nu kartlägga byn Wargsmålas historia, dess innevånare, skrönor ja allt som kan vara värt att få ner på pränt.
Har du bidrag hör gärna av dig till;
carl-axel.petersson@telia.com

Spann med blommor, undrar just vad farfar skulle sagt

Om spann lär vi följande;
Spann (fornsvenska: spander) med betydelsen "omspänt" (kärl) var under medeltiden och 1500-talet det viktigaste svenska spannmålsmåttet. (Ordet spannmål innebär just att mäta i spannar!) Från början användes spannen i östra Sverige och har troligen sitt ursprung i Mälarregionen. I södra och västra delen av Sverige (Västergötland, Värmland, västra Småland och Öland) var skäppan det vanligaste spannmålsmåttet. Spannen indelades i 4 fjärdingar och 16 fat (senare kappar).

Det fanns under medeltiden en mängd olika regionala spannmått i Sverige. Flera av dem kan i likhet med skäppan meteorologiskt knytas till det viktigaste hanseatiska volymmåttet, rostocktunnan om 117,3 liter. Rostocktunnan rymde till exempel exakt två västmanlandsspannar eller 2 1/2 stockholmsspann. De norrländska spannmåtten var betydligt mindre och med meteorologisk utgångspunkt i rostocktunnan egentligen halvspannar (ca 30 liter).

Under senmedeltiden och 1500-talet ingick spannen i två parallellt använda måttsystem. Ett äldre där sex spannar utgjorde en tön (ca 300 l) och ett nyare där åtta spannar utgjorde ett pund (ca 400 l). Systemets största enhet var en läst = 96 spannar. En läst spannmål kunde alltså på nivån närmast under definieras som antingen 12 pund eller 16 tön.

För att skapa ordning i den meteorologiska oredan genomfördes under 1600-talet en serie reformer som omfattade i stort sett hela det medeltida måttsystemet. Syftet var att åstadkomma riksmått som var giltiga i hela riket. För spannmåttet fick det först konsekvensen att en spann bestämdes vara = halv tunna. I och med att en rikstunnan om 146,6 liter infördes 1665 blev "riksens spann" därmed med automatik 73,3 liter och följande ordning fastslogs:

en spann = 2 halvspann = 4 fjärdingar = 16 kappar = 28 kannor = 73,28 liter

Lite från handbok i vardagsekologi

Brunnsvård
Grundvattnets kvalitet, som är vida överlägsen ytvattnets, beror på att det skyddas från ljus samt håller låg temperatur, vilket tillsammans hindrar växt av alger och bakterier. Organiskt material har också filtrerats bort under vattnets rörelse genom sand. och jordlager. Grundvattnet förses naturligt med en nyttig mineralblandning som kroppen behöver.

Hindra föroreningar
En brunn måste på motsvarande sätt skyddas mot ljus och värme genom ett lock. Locket tillsammans med en upphöjd kant runt brunnen hindrar också att växter eller djur faller ned i brunnen och startar bakterietillväxt. Ingen aktivitet som kan riskera att förorena marken får ske i brunnens närhet, tex förvaring av oljefat, bilparkering/reparationer, dusch och tvätt.

Utforska tillrinningen
Vattnets friskhet bygger på genomflöde av nytt vatten och en brunn som inte används ofta bör spolas genom, i synnerhet om man har rörinstallationer där vattnet står still. Man bör skaffa både en jordartskarta och en berggrundskarta för att undersöka vilket tillrinningsområde ens brunn har.

En god granne, Ludde

hjälpte oss att få däcket brukbart igen.
Stort tack!

Blåsippan ute i backarna står...

Texten skriven av Anna Maria Roos publicerades år 1894 i sagan Lilla Elnas sagor och tonsattes året efter av Alice Tegnér.
Vi gissar att det är en vinbergssnäcka i förgrunden. Om denna lär vi följande;
Vinbergssnäckan är en växtätare och förekommer främst på skuggiga ställen. Den kan stänga till öppningen till sitt skal genom att utsöndra ett speciellt ämne som stelnar i kontakt med luft. Detta skyddar snäckan mot uttorkning under övervintringen och då det är mycket torrt om sommaren. Snäckorna är hermafroditer, det vill säga en individ är både hane och hona, men för att bli befruktade byter snäckorna spermier med varandra. Äggen läggs i marken