Tar det aldrig slut ???

 Känns som att granbarkborren aldrig vill ge med sig, nu 3:e året i rad som vi hugger ner granar som är angripna.

 

Alla i södra Sverige är drabbade mer eller mindre men det är en klen tröst i dessa tider.

Denna gången blir det ca 225 kubik som ska ut ur skogen.

Det minst tråkiga är när Kenneth stannar maskinen och pratar en stund, han visar gärna all information som han har på sin dataskärm i maskinen, där kan man få fram allt och lite till.

 

Dikesrensning.

 För ca 30 år sedan rensades detta dike med en dikesgrep manuellt med handkraft då var granarna ca 20 cm i brösthöjd, nu ett par år efter slutavverkning så kommer solljuset åt att belysa diket och växligheten i diket tilltar kraftigt.

 Denna gången så fick vi nyttan av skogsvagnen och dess kran med grip, och nu är det lätt att komma åt när inga träd är i vägen. Diket som rensas är i närheten av Törnmålen och vi säger Haralds mosse om detta området, mossen odlades av Harald Jonsson fram till 60-talet , man ser tydligt små stenrös som lagts upp för hand en gång i tiden.

Rensning får göras ner till tidigare bottennivå, man får inte utan tillstånd sänka nivån på ett befintligt dike. Under 70-talet var det väldigt vanligt att man dikade ur områden (gjorde nya diken) som var sura av vatten, detta stoppades efter en 10 år då man ansåg att det hade en negativ inverkan på miljön, idag är det svårt att få tillstånd för nyanläggning av diken.

Denna dikesrensning ska förhoppningsvis göra granplantorna som är planterad här trivs, de tål inte att stå i vatten på vintern och våren.

Tjuvstartar

 

Planeringen var att röja planteringen norr om Haralds hus klart  i år 2020, och nästa år börja  röja den 3 ha stora planteringen vid Pellas. Men ibland hinner man mer än man tror. Har därför tjuvstartat med röjningen allt björksly vid Pellas, kan vara skönt till våren att kanske har halva planteringen gjord.

Mer löv än svamp

 Allhelgonahelgen ägnades åt räfsa lönnlöv som årligen faller till marken. 

Samt att fylla på skafferiet med trattkantareller, det fanns betydligt mycket mer löv än kantareller, åtminstone där vi var.

 Skillnaden i vikt var också påtaglig, lönnlöven hade sugit åt sig all fukt som kommit från ovan, tillskillnad från asplöven där regnet blir till droppar av ytspänningen

Götbergs företrädare

 

Här nedan ser vi Karl Elmgren med hustrun   Anna och 7 av deras 9 barn, bilden är från 1928.

Från vänster. Karl Elmgren, Asta, hustru Anna, Erik, Rikard (Roland Elmgrens pappa), Fritz, Nils ,  Elin eller Ida ? och Knut.

De bodde på gården som idag Åke och Ingalill Götberg äger.

Omkring 1940 sålde Karl gården till Arvid och Jon Lindström , efter det ärvde Alf och  Gun-Britt Johansson det i början på 80-talet. Omkring 1985 övertog dottern Ingalill Götberg  (tidigare efternamn Johansson) gården.

Omkring 1950 och ett antal år framåt arrenderade Henning och Anna Wiktorsson och bodde på gården tillsammans med deras pojk Bertil Wiktorsson , härefter flyttade Wiktorsson till Klenemåla och arrenderade den stora mangårdsbyggnaden i Klenemåla.

Ladugården man ser i bakgrunden låg mitt emot huset på andra sidan vägen. Ladugården blev offer för en pyroman som härjade i mitten på 70-talet.

Olika spår

 

Man lämnar spår efter sig i vad vi än gör idag, både digitala och analoga. Fördelen med analoga spår  är att de lätt går att radera ut.

Spår av denna vill vi gärna se de närmaste dagarna i den nysladdade vägen, nyss lämnade den spår vid saltstenen.

100.000

 

100.000 gånger har du och ni andra tillsammans varit inne på vår blogg och läst och tittat. Helt fantastiskt tycker vi. Det var 2010 som Calle startade upp bloggen och sedan dess har vi gjort 721 st inlägg om nutid och dåtid.

Det mest lästa inlägget  ”Ingen vet var haren har sin gång” är från  feb. 2011, det har lästs 784 st gånger. Därefter kommer ”drar vårt strå till stacken”  som är från juli 2018 den har lästs 442 st gånger.  Tar gärna emot tips om ni tycker att vi ska skriva om något speciellt, eller om vi ska ändra på något som inte är bra.