Åker ändå

Bössa o röjsåg får vila denna helgen, men åker en runda neråt Vargsmåla ändå.

Tar med mig kameran i stället, vilket jag inte ångra.

Det årliga höstgöra

Allt är sig likt, det blev lite lönnlöv i år också.

Visserligen var båten redan på land efter 3 meters säkning av vattnet i Hultabrean, men båten ska hem också.

Stormen Babet

I spåren av stormen Babet som kom med östliga vindar blir det lite att röja upp.

Vi kom ändå lindrigt undan , längre söderut mot Skåne och Danmark var det betydligt hårdare vindar som drog in.

Men än är inte faran över det kan komma fler storma som är värre än denna i höst och vinter.

Vinterpäls

Oktober är här, rådjuren byter päls inför vinterns kalla årstid. Härligt när man kan studera rådjuren på nära håll och se denna skillnad i pälsen.

Objuden gäst

Redo

Första veckan i september gör sig älgtjurarna redo, det börja med att dom fejar sina horn i början av september för att i slutet på månden gå in i brunsten.

Här av vi ett exempel där det fortfanade hänger kvar lite slamsor i hornen.

Det är denna gran som fått ta emot älgtjurens skrubbning för att få bort basten från hornen.

Mors lille Olle i skogen gick............

Mors lilla Olle i skogen gick Rosor på kinden och solsken i blick Läpparna små utav bär äro blå Bara jag slapp att så ensam här gå

Verkligheten bakom ”Mors lilla Olle” I den allra sydligaste delen av Särna socken, alldeles vid foten av Fulufjället, ligger Morbäcksätern. Där utspelade sig den händelse som skulle komma att ge upphov till den populära barnvisan om Olle som oförfärat mötte björnarna. Olle hette i verkligheten Jon Ersson. Han föddes i den lilla byn Hägnåsen den 1 april 1849, äldste son till Erik Jonsson från Hägnåsen och makan Märta, född Jonsdotter, från Lillhärdal. Jon hade två äldre systrar, Kristina och Margareta. Barnen, tillsammans med modern och en faster, befann sig under sensommaren 1850 i fäboden. De vuxna kvinnorna bad flickorna att hålla ett öga på Jon medan de gick för att leta efter en fårtacka som inte kommit hem för kvällen med de andra djuren. Plötsligt kom det in en björnhona med sin unge på vallen. Jon gick genast fram till dem, började kasta kvistar och kottar mot djuren och plockade några lingon som han försökte mata dem med. När han slutligen sökte sig riktigt nära den mjuka björnpälsen, tyckte nog flickorna, som stannat på betryggande avstånd, att det gick litet väl långt och ropade på modern, som genast kom springande till platsen. Björnarna fann då för gott att snabbt lämna Jon, till dennes stora sorg.

Skogen är full av bär, de klarade frosten i våras och har nu de sista fyra veckorna fått regelbunder regn, så det har varit gynsamt för blåbären detta året.