Slåtter vid brunnen år 2011 liknar väl inte

vad du tänker Marianne. Marianne för er som inte minns var vår "sista" häst, ett godmodigt ardennersto med en enorm arbetsglädje det verkar ju i och för sig även traktorföraren Svenne ha.

En väg är att ro...

Så här skrev Dan Andersson år 1919;
En väg skymtar bitvis, var stilla,
begär ej att se den till slut
men var nöjd med det lilla
- nu har du dock fotfäste några sekunder
och faller du, då är det gott om du faller
på knä.

En saga som pappa brukade berätta, men den handlade inte om mig...

utan om den kloka torpardottern. I vissa sagouppteckningar heter hon Kloka Manka eller Kraka men det är i vilket fall flickan som får i uppgift att anlända varken på morgonen eller på dagen, varken hungrig eller mätt, varken klädd eller oklädd, varken åkande eller gående. Hon löser uppgifterna genom att ge sig av i gryningen, äta en lök innan hon far, klä sig i ett fisknät och i den här varianten av sagan låta en oxe släpa henne i hjulfåran på vägen genom att hon binder fast fisknätet i oxens horn. För i just den här uppteckningen finns ytterligare en uppgift, hon ska nämligen ta sig fram varken på vägen eller bredvid den.
Sagan är upptecknad i över 600 varianter i alla världsdelar enligt Jan-Öjvind Swahn. Men den är samtidigt en av sagoforskningens problembarn. Att bestämma torpardotterns ursprung har varit ett ämne för flera sagoforskares lärda avhandlingar utan att något svar har kunnat fastställas. Temat har rötterna i, eller i varje fall nära paralleller till, såväl fornindisk mytologi som judiska kommentar till Gamla Testamentet och till antikens författare. Medan vissa forskare har pekat på att kärnan i berättelsen uppstått i Orienten och sedan spridit sig till Europa har andra pekat på det i den nordiska traditionen finns motiv som påminner om den kloka torpardottern. Medan de uppteckningar av sagan som finns i Sverige är i första hand påverkade av Bröderna Grimms sagor.

Vi önskar alla en trevlig midsommar med många smultron

Sommarmat, visst äter väl älgkvigan ormbunke?

Från Jägarförbundet Akila hämtar vi följande; Ormbunken har inte alls fått sitt namn från ormar utan från maskar! Kanske kommer det från början från det engelska ordet worm som ju betyder mask?
Det där med mask låter förstås också konstigt men det var så att man förr använde ormbunke som medicin om någon drabbats av binnikemask eller någon annan inälvsmask. En hemsk medicin, så giftig att den även dödade den stackare som skulle botas om dosen blev för stor. Träjon heter den ormbunke som oftast användes som maskmedel, det är en stor, nästan en och en halv meter hög ormbunke som växer i jättebuketter. Den finns över nästan hela landet och trivs i bäckraviner och annan, gärna stenig mark. Och den är som sagt ruskigt giftig.
Det finns över 30 ormbunksarter i Sverige, de flesta heter något med bräken, träjon är bara en liten familj. Men visst är det fantastiskt att de här konstiga växterna klarat att leva kvar på jorden i många miljoner år! Forskare har hittat 350 miljoner år gamla ormbunksblad, fossil som ligger inbäddade som fina mönster i sten. Ormbunkarna fanns alltså långt innan dinosaurierna vandrade på jorden!

Nu du Nils, nu är kyrkvägen återställd

Med Nils menar vi förstås Nils Wassberg,(faderns efternamn) men Nils efternamn är Petersson eftersom Nils far hette Peter i förnamn

Meles meles på väg vid "brannbrunnen"

I Wikipedia läser vi följande; (Meles meles), ett eurasiskt rovdjur tillhörande familjen mårddjur och en av tre arter i släktet Meles. En vuxen grävling är 75-98 centimeter lång (varav ungefär 15 centimeter svans). Hanarna väger 9,1-16,7 kilo och honor väger 6,5-13,9 kilo.Pälsen är på undersidan svart och ovanpå silvergrå. Under pälsen har huden en rosa färg. Ansiktet är vitt och har på bägge sidorna en bred svart rand som går från nosen till öronen. Extremiteterna och svansen är jämförd med övriga kroppen korta. Grävlingen har funnits sedan slutet av den förra istiden. Grävlingar är allätare. Merparten av födan, särskilt sommartid, utgörs av daggmask, men den äter det mesta den kan komma över; fågelägg, jordgetingbon, insekter, ägg, smågnagare, frukt, bär, säd och majs och i brist på annan föda även mollusker som sniglar. I jordbrukslandskap är mogen säd i synnerhet eftertraktat inför vinterdvalan. Även harungar, igelkottar och tamhöns kan finnas på matsedeln. Grävlingen bor i gryt vars underjordiska gångsystem kan ha flera våningsplan, ha en diameter på 60 meter och bestå av 300 meter tunnlar och rum. Ett gryt används under årtionden och kanske till och med århundraden. Grävlingarna underhåller bebodda gryt fortlöpande, och nya gångar och rum grävs. ett gryt bor oftast några grävlingsfamiljer. Gruppen består i genomsnitt av 6 individer, men upp till 23 individer i samma gryt har observerats. Nyfödda honor stannar mest i grytet och gräver egna rum. I grytet finns alltid ett par som är dominant. De lever hela livet ihop, men andra honor parar sig också med hannen. Äldre hannar stannar inte med det dominanta paret.I kyligare miljö går de i vinterdvala som sträcker sig över några dagar eller månader. Ibland kan hannarna bege sig ut för att leta föda, även vintertid. Det är inte ovanligt att grävlingar leker med, delar mat eller gryt med rävar. Men vanligtvis håller de ändå ett visst avstånd till varandra.
Grävlingar är nästan uteslutande nattaktiva, och lämnar grytet för att söka föda.
Då de har dålig syn är luktsinnet avgörande för grävlingens överlevnad. De lämnar doftspår och lär sig känna igen vänner och främlingar med hjälp av lukten. När de blir skrämda reser de ragg och ser större ut. Grävlingar är inte ovana vid fysiska slagsmål med andra grävlingar eller djur. Strider mellan artfränder sker oftast när en främmande individ bryter in i gruppens revir som är 50 till 150 hektar stort.