Wargsmåla: juni 2011

onsdag 22 juni 2011

Vi önskar alla en trevlig midsommar med många smultron

Sommarmat, visst äter väl älgkvigan ormbunke?

Från Jägarförbundet Akila hämtar vi följande; Ormbunken har inte alls fått sitt namn från ormar utan från maskar! Kanske kommer det från början från det engelska ordet worm som ju betyder mask?
Det där med mask låter förstås också konstigt men det var så att man förr använde ormbunke som medicin om någon drabbats av binnikemask eller någon annan inälvsmask. En hemsk medicin, så giftig att den även dödade den stackare som skulle botas om dosen blev för stor. Träjon heter den ormbunke som oftast användes som maskmedel, det är en stor, nästan en och en halv meter hög ormbunke som växer i jättebuketter. Den finns över nästan hela landet och trivs i bäckraviner och annan, gärna stenig mark. Och den är som sagt ruskigt giftig.
Det finns över 30 ormbunksarter i Sverige, de flesta heter något med bräken, träjon är bara en liten familj. Men visst är det fantastiskt att de här konstiga växterna klarat att leva kvar på jorden i många miljoner år! Forskare har hittat 350 miljoner år gamla ormbunksblad, fossil som ligger inbäddade som fina mönster i sten. Ormbunkarna fanns alltså långt innan dinosaurierna vandrade på jorden!

torsdag 16 juni 2011

Nu du Nils, nu är kyrkvägen återställd

Med Nils menar vi förstås Nils Wassberg,(faderns efternamn) men Nils efternamn är Petersson eftersom Nils far hette Peter i förnamn

måndag 13 juni 2011

Meles meles på väg vid "brannbrunnen"

I Wikipedia läser vi följande; (Meles meles), ett eurasiskt rovdjur tillhörande familjen mårddjur och en av tre arter i släktet Meles. En vuxen grävling är 75-98 centimeter lång (varav ungefär 15 centimeter svans). Hanarna väger 9,1-16,7 kilo och honor väger 6,5-13,9 kilo.Pälsen är på undersidan svart och ovanpå silvergrå. Under pälsen har huden en rosa färg. Ansiktet är vitt och har på bägge sidorna en bred svart rand som går från nosen till öronen. Extremiteterna och svansen är jämförd med övriga kroppen korta. Grävlingen har funnits sedan slutet av den förra istiden. Grävlingar är allätare. Merparten av födan, särskilt sommartid, utgörs av daggmask, men den äter det mesta den kan komma över; fågelägg, jordgetingbon, insekter, ägg, smågnagare, frukt, bär, säd och majs och i brist på annan föda även mollusker som sniglar. I jordbrukslandskap är mogen säd i synnerhet eftertraktat inför vinterdvalan. Även harungar, igelkottar och tamhöns kan finnas på matsedeln. Grävlingen bor i gryt vars underjordiska gångsystem kan ha flera våningsplan, ha en diameter på 60 meter och bestå av 300 meter tunnlar och rum. Ett gryt används under årtionden och kanske till och med århundraden. Grävlingarna underhåller bebodda gryt fortlöpande, och nya gångar och rum grävs. ett gryt bor oftast några grävlingsfamiljer. Gruppen består i genomsnitt av 6 individer, men upp till 23 individer i samma gryt har observerats. Nyfödda honor stannar mest i grytet och gräver egna rum. I grytet finns alltid ett par som är dominant. De lever hela livet ihop, men andra honor parar sig också med hannen. Äldre hannar stannar inte med det dominanta paret.I kyligare miljö går de i vinterdvala som sträcker sig över några dagar eller månader. Ibland kan hannarna bege sig ut för att leta föda, även vintertid. Det är inte ovanligt att grävlingar leker med, delar mat eller gryt med rävar. Men vanligtvis håller de ändå ett visst avstånd till varandra.
Grävlingar är nästan uteslutande nattaktiva, och lämnar grytet för att söka föda.
Då de har dålig syn är luktsinnet avgörande för grävlingens överlevnad. De lämnar doftspår och lär sig känna igen vänner och främlingar med hjälp av lukten. När de blir skrämda reser de ragg och ser större ut. Grävlingar är inte ovana vid fysiska slagsmål med andra grävlingar eller djur. Strider mellan artfränder sker oftast när en främmande individ bryter in i gruppens revir som är 50 till 150 hektar stort.