Linneas fantastiska liv, så heter hennes memoar till bok som
hon gav ut 1998. Boken handlar om hela hennes liv med allt hon gjort och varit
med om. Den första delen handlar om hennes 15 första år som börjar på det lilla
torpstället vid namn Elvingamålen i Vargsmåla by. Det blir extra gripande och det kommer nära
in på en, när hon skriver om sina syskon Ernst
och Erik , Ernst har vi skrivit om på vår blogg tidigare när han kom och
hälsade på hos farfar på Målen , http://wargsmala.blogspot.se/2015/01/inspirerad-av-ernst-nyqvist.html . Erik
har vi vandrat mycket med tillsammans i skogarna, var väldigt jaktintresserad,
Erik hade ju också lilla stugan vi Snällamålabacken på 60-70-talet.
Man kan också läsa om Axels barn på Målen som Linnea hade
sällskap med till skolan i Karstorp, Linnea nämner också samlingsplatsen vid
Stora stenen som vi också tidigare skrivit om http://wargsmala.blogspot.se/2016/02/karstorp-skola-ett-minne-blott.html
Man har idag svårt att förstå vad hon har klarat att gå
igenom, så har ni minsta intresse av historia och livsöden kring vår by
Vargsmåla så läs hennes bok.
Här kan ni läsa några meningar ur hennes bok som jag här
citera
.
Jag föddes på Elvingamålen, ett litet
avsides ställe långt in i Smålands mörka skogar.
Året var 1915. Stugan var liten, två rum
och kök. Första världskriget fortgick.
Det var ont om mat och det var mycket
kallt. För att hålla värmen eldades det i den
öppna spisen i det större rummet. I det
rummet och köket bodde far, mor och tre barn,
tvillingarna som föddes 1907 eller 1908
levde bara några veckor så de var redan
döda.
Jag var alltså nummer fyra.
Det
året jag fyllde sju blev ett svårt år både för mor och oss. Far dog blott 45 år
gammal och nu blev det en svår tid och ännu fattigare hemma. Många gånger fanns
det inte mat så vi kunde äta oss mätt. Det var svårt med kläder och skor. Vi
hade bara träsko helt gjorda i trä, inget ovanläder.
Matsäcken som alla skulle ha med sig
till skolan var också av olika beskaffenhet.
De välsituerade hade en flaska mjölk och
smörgåsar med pålägg av olika slag. Vi
hade inte så mycket att ta med, ofta var
det en brödskiva eller brödkant och ofta blev
det inte någon mjölk till, men vi aktade
oss noga för att äta vår medhavda mat så
någon annan såg på. Ibland sprang vi ett
stycke upp i skogen bakom skolan, andra
gånger
hade vi kanske inget att äta. Men det gick ändå.
Vi hade också bara en smal gångstig
genom skogen, det var kortare att gå den än
att följa vägen, som med knapp nöd gav
plats för en vagn och häst att ta sig fram. Inte
var det heller fråga om att snöplog
skulle göra vägen farbar utan vi fick ofta pulsa i
snön och komma fram våta. Inte hade man
heller hört talas om skolskjutsar.
Det året jag skulle fylla nio år började livet
förändras för mig. Strax innan jag skulle
sluta vårterminen kom den omnämnda
barnmorskan och kommunalnämndens ordförande,
Karl Andersson i Alsjö och hämtade mig.
De tillhörde ju båda barnavårdsnämnden
och fattigvårdsstyrelsen och nu hade de
beslutat att jag skulle komma till ett
fosterhem.
Min
längtan hem till mor och mina syskon fanns där hela tiden. En sensommardag när
havren skulle skördas tog jag tillfället att fly. Nu sprang jag allt jag kunde för att ingen
skulle få tag på mig och för att så fort
som möjligt komma hem till Elvingamålen.
Efter några månader kommer de på nytt till
Elvingamålen för att ta med Linnea, hon gömmer sig då på vinden
Hon har väl inte gömt sig på vinden? frågade han.
Ni kan ju gå upp och titta, sa mor. Jag hörde någon komma i trappan
och mitt hjärta klappade så jag tyckte att det måste höras lång väg
Linnea blir på
nytt hämtad av barnavårdsnämnden lite senarer Hon kommer nu till Pukabergsmåla
där hon trivs mycket bättre och blir väl
omhändertagen. Hennes fortsatta liv blir ändå gott som ni kan läsa om i
boken. Boken finns att låna på Nybro bibliotek
Eller kolla på denna länk https://gamla.hembygd.se/oskars/files/2012/06/218-1-Linnea-Nyquist.pdf
