Funderingar

Undrar vad detta betyder, gömma mat mellan brädor..

Gädda och Gjuse

Andreas och jag var ute och lärde Svenne en del om fiske, som ni alla ser hade han väldigt bra lärare.
Till och med en fiskgjuse blev imponerad och kretsade i vårsolen över oss.
Fiskgjuse enligt wikipedia.se (Pandion haliaetus) är den enda arten i familjen fiskgjusar (Pandionidae). Den är en medelstor, långvingad rovfågel som lever uteslutande av fisk som den tar i vattenytan.Fågeln är lätt att identifiera på grund av utseendet. Den har ljus, nästan vit, undersida med tydligt markerade mörka "knogar" vid vingarnas framkant, svart nacke och översida på vingarna. Ovansidan är spräcklig i brunt, svart och vitt och bakhuvudet pryds av en yvig tofs. Den blir 55–60 cm lång, med ett vingspann på 145–170 cm. Den väger 1400–2000 gram.Fiskgjusen är väl anpassad till sitt levnadssätt, med yttertår som vänds bakåt, näsborrar som kan stängas, och vassa fjälliga tår som hjälper den att hålla fast fångade byten. När bytet fångats vänds det alltid med huvudet framåt, för att minska luftmotståndet. Bytet brukar generellt väga cirka 150–300 gram och mäter omkring 25–35 cm, men kan variera från 50 till 2000 gram.
Om bytet är alltför stort orkar fågeln inte flyga vidare, och om den då inte släpper greppet om fisken, kan denna dra ner fågeln under vattnet, med resultat att fågeln dränks.
Trots att fiskgjusen uteslutande lever av fisk är det inte ovanligt att den häckar flera kilometer från närmaste sjö, långt inne i skogen i breda trädkronor, företrädesvis tallar. Hanen har alltid samma boplats år efter år – även om den inte lyckas attrahera någon hona – medan honorna byter boplats.
Fiksgjuse under bobygge.
Fiskgjusen häckar vid sötvattensjöar och ibland nära bräckt vatten kring kusterna. Honan lägger 3–4 ägg i slutet av april, och förlitar sig på boets konstruktion för att kunna upprätthålla rätt temperatur i boet. Äggen är kanelfärgade och ungefär lika stora som hönsägg (60 × 45 mm) och väger omkring 65 gram. Honan ruvar i cirka fem veckor, och de nykläckta ungarna väger 50–60 gram. Ungarna är flygfärdiga inom åtta veckor. Vid brist på föda överlever ofta endast den först kläckta ungen, och honan kan då mata den största ungen med den svagare. Efter parbildningen brukar föräldrarna hålla samman hela livet. Fiskgjusen blir vanligtvis 20–25 år gammal.
Vissa hanar av fiskgjuse stannar kvar i sitt vinterkvarter ett helt år för att rugga sina fjädrar.
Spinnfiske.net skriver följande om gädda;
Gäddan är vår viktigaste söt- och bräckvattensfisk och förekommer allmänt i insjöar samt vid Bottniska vikens och Östersjöns kuster.
Storlek:
En gädda kan på ett år bli ett 12-18 cm, efter 4 år, 45-50 cm och ca 0,5 kg. En gädda som är 1 m lång och väger ca 8 kg brukar vara ungefär 10 år gammal. Den kan bli upp till 15 år - sällsynt över 30 år - 1,3 m lång och väga över 20 kg. Honorna är störst; En stor hanne väger sällan mer än 2,5-3 kg, medan honorna kan nå vikter på 10-20 kg.
Svenska rekordet är 19,34 kg, fångad i Vättern.
Leken:
Könsmognaden inträder vid 2-3 års ålder, honorna ett år senare. Leken sker tidigt på våren på grunt vatten, ofta på översvämmade stränder. Honorna lägger upp till 250 000 romkorn, 2,5-3 mm stora. Först leker "isgäddorna", när isen släpper från land, sedan "frögäddorna", sist "blomstergäddorna" i maj. De största gäddorna, "lövgäddorna" leker bland dom sista.
Födan:
Är en utpräglad rovfisk redan vid några cm Gäddan är en rovfisk som äter alla slags fiskar - även andra gäddor - grodor och ibland mindre fåglar och däggdjur. Bytet tas från sidan och sväljs med huvudet först.

Gäddtag (när många gäddor äter någorlunda samtidigt) brukar inträffa var 14: e dag och kan vara ett par dagar. Kan rubbas någon dag vid ogynnsamt väder, eller vid särdeles gynnsamt väder. På olika sidor av sjön kan det vara förskjutet ett par dagar.
Gäddan ömsar/byter sina tänder kontinuerligt under hela året. Den har dock minst 3/4 av sina tänder kvar att äta med.
Tillhåll:
Den håller gärna till i grunda vikar med rik vegetation och har ofta en favoritplats (revir) där den väntar på bytesdjur. Attacken kommer oftast väldigt nära platsen där gäddan har sitt gömställe. I skärgården vandrar den ofta med strömmingsstimmen. I insjöar går den om vintern ut på djupare vatten och om våren upp till sina lekplatser.
Den större gäddan är lättast att fånga vid spinnfiske, under vår och sen höst. Då vandrar den upp från djupen. Ju större gädda, desto senare kommer den upp

Småskuren gräslök, vårkänsla

Så här beskrev Retzius år 1806 gräslök; "Finnes wild på Gottland och Öland, äfwen som på stränderne i Roslagen. Den odlas allmänneligen i kåltäppor och Köks-Trägårdar til Kökets behof, där den mycket nyttjas i Såser, äfwen som på en del orter hos allmogen den brukas i Grönkål. På någre ställen brukar Bonden äfwen at småskuren älta den in i nykärnat Smör, hwilket de i synnerhet bruka til resekost. Gräslökens bruk i Pannkakor, Äggröra, Fiskdoppa m. m. hos allmogen är nogsamt kändt. På en del ställen planterar man den såsom infattning omkring rabatter. Utan att kunna angifwa någon orsak hwarföre, brukar Bonden på åtskillige ställen at imellan den omplanterade Gräslöken betäcka jorden med små platte stenar."

Jo vi använde den småskuren i vår äggröra så det fungerar även 200 år senare.

Nytjärad, vårkänsla,

Så här hade nog "TjärPelle", Per Lander Joelsson förklarat detta med tjärdal och tjärframställning;
En tjärdal är en trattformig grop, utgrävd i en jordsluttning, som används för att producera trätjära. Mot gropen byggs en lutande träbotten och i gropen görs en mila, i vilken kolning sker av kådrik ved.
Sedan förhistorisk tid har trätjäran använts som ett bra impregneringsmedel för träprodukter och tågvirke som man vill skydda mot väta och därmed röta.
Tjärbränning är en gammal teknik för att utvinna tjära, känd redan av antikens greker. Man vet att tjära brändes i Norden redan under järnåldern. Då gjorde man det i gropar där tjäran samlades upp i en grop under anläggningen, snarare än som i tjärdalen där man tappade ur den under bränningen. Andra anläggningar för tjärtillverkning var tjärrännan, tjärhällen, tjärstenen, tjärmilan och tjärmyrmilan vilka alla hade regionala utbredningar. Från början av 1900-talet tillverkade man även tjära i tjärfabriker. Beck (tjära som kokats till en trög massa) och tjära var under århundraden en av Sveriges viktigaste exportvaror. Historisk dokumentation finns genom Hansan på tjärexport från Norden redan under 1300-talet, men det finns indikationer på att man tillverkat tjära för avsalu redan under vikingatid. År 1615 exporterades 13 000 tunnor och under toppåret 1863 utskeppades 227 000 tunnor. Sverige var tillsammans med Finland världsledande på exporten fram till 1800-talets senare hälft, 1890 exporterades 6746 ton tjära.
Tjärdalar var lokaliserade till skogrika områden med bestånd av furu, vilket har det största tjärinnehållet. Tidigt användes hela stammar som man katat (skadat barken på) några år tidigare, men när konkurrensen om, och värdet på skogsråvaran ökade övergick man till att använda stubbar som bröts upp med stubbrytare. Bönder och skogshuggare tog till vara stubbar samt sågade och klöv veden till bränningen. När veden var kluven och staplad skulle det hela täckas och då använde man vitmossa med rötterna vända nedåt. Överst packades 5 cm pinnmo för att röken inte skulle tränga ut. Man tände i överkanten och med hjälp av en bälg hölls fyren igång. Tjärdalen låg alltid i en sluttning så att tjäran kunde rinna och det gjorde den genom en ränna nederst. Där samlades tjäran i byttor eller strutar av granbark.

Anlägga ädellöv, nu är vi igång!

Magnus du är en mästare på att förmedla "bilder" hur vårt ädellövbestånd kommer att se ut om så där 100 år.

Framtid & Medeltid

Tack Magnus för att vi fick ta del av din kunskap om framställning av bl.a. rustningar. Känns konstigt att vår mark "bidragit". Väster om vårt hus finns lämningar efter järnframställning.
Man finner resterna av detta i form av de rester (slagg)som bildades när malmen (varpen) förädlades. Magnus Eriksson menar att där man "obefogat" hittar smultronväxt och fibblor så är chansen stor att man finner sig i ett område där det finns rester av järnförädling.

Från en skrift med titeln "Hur tillverkades järn?" som Kalmar Museum tagit fram lär vi följande;
När medeltidens människor skulle göra järn behövde man ved och järnmalm. Ved fanns det gott om i skogarna och järnmalmen fanns i mossar och kärr. Ibland kan man på ytvattnet i en mosse se att det finns en oljeaktig hinna. Idag tror många att det beror på miljöförstöringen, men så är det inte. Den oljeaktiga hinnan är ett tecken på att det håller på att bildas järnmalm i mossen. Sent på våren eller tidigt på sommaren gick man ut till platser där man sett en sådan hinna på mossvattnet. På dessa ställen stack man ned en träkäpp. Hade man tur hördes ett krasande ljud när träkäppen gick igenom ett lager med järnmalm. Då tog man fram spadarna och grävde upp malmen. Men det var inte all malm som det gick att göra järn på. Det finns järnmalm i olika färger och den bästa sorten var den som var mörkt brunröd. Ibland stoppade man in lite malm i munnen och tuggade på den. Om den klibbade ihop sig var det järnmalm av bästa sort. Järnmalmen fick sedan ligga och torka intill den plats man tänkt sig att göra järnet på senare.
När hösten kom var det dags att rosta järnet. Det gjorde man för att få bort alla de växtdelar som fanns kvar i järnmalmen sedan den legat i mossen. Man byggde upp en trave med ved och på toppen av vedtraven lade man upp järnmalmen. Därefter tände man eld på vedtraven och lät den brinna ned. Järnmalmen silades då mellan de brinnande stockarna och renades från alla växtdelar.
Sent på hösten eller på vintern var det dags att ta den rostade malmen till järnframställningsugnen. Ugnen kunde antingen byggas uppe på marken, s.k. schaktugn, eller grävas ned i marken, s.k. gropugn. Ugnen var en knapp meter hög eller djup och 0,4 m bred invändigt, den var byggd av stenar. Som murbruk mellan stenarna använde man lera. När ugnen var färdig fylldes den med träkol och järnmalm. För att få ugnen riktigt varm blåste man in luft i ugnen. Luften kom från blåsbälgar och leddes in i ugnen via ett hål i ugnsväggen. När man tänt eld på kolet i ugnen började man arbeta med bälgarna. Efter ett tag sjönk kol och järnmalm ihop i ugnen och då var det dags att fylla på igen. Det betyder att det behövdes två personer för att sköta ugnen, en som skötte blåsbälgarna och en som lade ned ny kol och ny malm.
Temperaturen i järnugnarna blev inte så hög att man smälte järnet. Det man gjorde i ugnen var att smälta allt i järnmalmen som inte var järn. Detta rann ned i botten av ugnen och bildade klumpar som man brukar kalla slagg. Järnet låg kvar som en seg och mjuk klump intill det hål där luften från blåsbälgarna kom in i ugnen. När man hållit på i åtta timmar ungefär var järnet färdigt att lyftas ur ugnen. Det gjorde man genom att gripa tag i järnet med långa tänger. Järnklumpen brukade väga 1-2 kg.
Det järn som man fick ur ugnen var fortfarande mycket orent och kunde inte användas för att smida saker av. För att få järnet rent fick man hetta upp det flera gånger och banka ur föroreningarna med hammare på ett städ. Efter detta reningssmide vägde järnklumpen 0,25-0,5 kg

Samtal om de som en gång bott här i byn

Vi försöker nu kartlägga byn Wargsmålas historia, dess innevånare, skrönor ja allt som kan vara värt att få ner på pränt.
Har du bidrag hör gärna av dig till;
carl-axel.petersson@telia.com

Spann med blommor, undrar just vad farfar skulle sagt

Om spann lär vi följande;
Spann (fornsvenska: spander) med betydelsen "omspänt" (kärl) var under medeltiden och 1500-talet det viktigaste svenska spannmålsmåttet. (Ordet spannmål innebär just att mäta i spannar!) Från början användes spannen i östra Sverige och har troligen sitt ursprung i Mälarregionen. I södra och västra delen av Sverige (Västergötland, Värmland, västra Småland och Öland) var skäppan det vanligaste spannmålsmåttet. Spannen indelades i 4 fjärdingar och 16 fat (senare kappar).

Det fanns under medeltiden en mängd olika regionala spannmått i Sverige. Flera av dem kan i likhet med skäppan meteorologiskt knytas till det viktigaste hanseatiska volymmåttet, rostocktunnan om 117,3 liter. Rostocktunnan rymde till exempel exakt två västmanlandsspannar eller 2 1/2 stockholmsspann. De norrländska spannmåtten var betydligt mindre och med meteorologisk utgångspunkt i rostocktunnan egentligen halvspannar (ca 30 liter).

Under senmedeltiden och 1500-talet ingick spannen i två parallellt använda måttsystem. Ett äldre där sex spannar utgjorde en tön (ca 300 l) och ett nyare där åtta spannar utgjorde ett pund (ca 400 l). Systemets största enhet var en läst = 96 spannar. En läst spannmål kunde alltså på nivån närmast under definieras som antingen 12 pund eller 16 tön.

För att skapa ordning i den meteorologiska oredan genomfördes under 1600-talet en serie reformer som omfattade i stort sett hela det medeltida måttsystemet. Syftet var att åstadkomma riksmått som var giltiga i hela riket. För spannmåttet fick det först konsekvensen att en spann bestämdes vara = halv tunna. I och med att en rikstunnan om 146,6 liter infördes 1665 blev "riksens spann" därmed med automatik 73,3 liter och följande ordning fastslogs:

en spann = 2 halvspann = 4 fjärdingar = 16 kappar = 28 kannor = 73,28 liter

Lite från handbok i vardagsekologi

Brunnsvård
Grundvattnets kvalitet, som är vida överlägsen ytvattnets, beror på att det skyddas från ljus samt håller låg temperatur, vilket tillsammans hindrar växt av alger och bakterier. Organiskt material har också filtrerats bort under vattnets rörelse genom sand. och jordlager. Grundvattnet förses naturligt med en nyttig mineralblandning som kroppen behöver.

Hindra föroreningar
En brunn måste på motsvarande sätt skyddas mot ljus och värme genom ett lock. Locket tillsammans med en upphöjd kant runt brunnen hindrar också att växter eller djur faller ned i brunnen och startar bakterietillväxt. Ingen aktivitet som kan riskera att förorena marken får ske i brunnens närhet, tex förvaring av oljefat, bilparkering/reparationer, dusch och tvätt.

Utforska tillrinningen
Vattnets friskhet bygger på genomflöde av nytt vatten och en brunn som inte används ofta bör spolas genom, i synnerhet om man har rörinstallationer där vattnet står still. Man bör skaffa både en jordartskarta och en berggrundskarta för att undersöka vilket tillrinningsområde ens brunn har.

En god granne, Ludde

hjälpte oss att få däcket brukbart igen.
Stort tack!

Blåsippan ute i backarna står...

Texten skriven av Anna Maria Roos publicerades år 1894 i sagan Lilla Elnas sagor och tonsattes året efter av Alice Tegnér.
Vi gissar att det är en vinbergssnäcka i förgrunden. Om denna lär vi följande;
Vinbergssnäckan är en växtätare och förekommer främst på skuggiga ställen. Den kan stänga till öppningen till sitt skal genom att utsöndra ett speciellt ämne som stelnar i kontakt med luft. Detta skyddar snäckan mot uttorkning under övervintringen och då det är mycket torrt om sommaren. Snäckorna är hermafroditer, det vill säga en individ är både hane och hona, men för att bli befruktade byter snäckorna spermier med varandra. Äggen läggs i marken