Axel var en barmhärtig man.

Det kanske ni förstår om ni läser följande.

Karl-Gustav Joelsson (Roland Elmgrens morfar) for till Minneapolis i USA för att finna lyckan i pengar med att jobba i gruvor, spränga tunnlar i bergen för järnvägsbyggen, vid sekelskiftet 18-1900-talet.

Karl-Gustav jobbade vid ett järnvägsbygge, när han skulle hämta dynamit som låg i närheten av elden för att tina (den hade frusit i kylan), då olyckan var framme, när Karl-Gustav tog i dynamiten exploderade en stor mängd dynamit, han kastades iväg en bra bit av explosionen, skadorna blev omfattande i ansiktet, han miste till stora delar synen på båda ögonen, båda händerna med underarmar och hörseln blev kraftigt nedsatt

Karl-Gustav kom hem till Sverige, Ödevata , och Hökamålen där han bodde, men på den tiden fanns det inget skyddsnät i form av försäkringar som täckte sådan här arbetsolyckor.

Karl-Gustav gifte sig och fick  2 barn, frun gick dock bort i unga år och  hans nioåriga  flicka Elsa  tog då om hand Karl-Gustav , som inte kunde göra någonting själv utan sina händer och armar.Elsa vårdade Karl-Gustav alla dagar i veckan , år ut och år in.

Och det är nu som vår farfar Axel Petersson på Målen kommer in i bilden i början på 1900-talet tillsammans med (vår kände fotbollspelare i Kalmar FF Måns Söderqvist`s farfars far) Oskar Söderqvist från Ödevata, Oskar skev en dikt som handlade om Karl-Gustavs öde, den dikten tryckes de upp i en folder som vår farfar Axel och Karl-Gustav åkte omkring och sålde på marknader, på tåget till och från Nybro, och folk runt om i bygden, foldern kostade 25 öre och gick oavkortat till Karl-Gustavs levende.

Elsa Elmgren uppmärksammades i veckotidningen Se år 1950 för hennes stora och kärleksfulla vårdinsats på sin far, några av bilderna som publicerades i Se, ser ni här ovan.

 

Jessica sist !

Någon ska vara sist att lämna tonåren bakom sig i denna generation

 STORT GRATTIS PÅ 20-ÅRSDAGEN JESSICA

Fullt lass

Blev det idag efter stormanas framfart.

Skönt att få jobba ner julmaten lite också.

Gång i rågång

Tillsammans var vi ute i friska luften på "Haralds" och gick rågången, konstatera att skogen växer och att rågångarna växer igen, det få bli lite vårgöra att röja upp gränserna och sätta upp lite nya gränspåla eller vad det nu kallas (läs nedan)

Kummel. Kummel är en ofta använd beteckning för gränsstenar. Enligt lexikon är ett kummel: Hög av stenar, stenröse, gravröse (från brons- och järnåldern)
Visare. I skogsmark finns ofta så kallade utliggare och visare cirka 20 meter från råsten i gränsens riktning. Utliggare och visare är en avlång upprättstående sten som pekar i gränsens riktning. Det kan också ofta i myrmark vara tre träpålar i gränslinjens riktning. Visare placerades ofta på höjder och krön i terrängen. På kartan finns ibland mått som kan användas.
Råstenen är den vanligaste av äldre gränsmarkeringar på landsbygden och i skogsmark. Den består i allmänhet av en rest toppig sten, något nedgrävd. Den är kringskolad med mindre stenar och stenskärvor. Ibland lades tegelskärvor eller träkol under röset för att utvisa att det var ett verk av människohand. I enstaka fall kan råstenen utgöras av en jordfast sten, men är då ofta på något sätt märkt med någon inhuggning samt kringskolad för att utmärka dess status.
Rör som slagits ner i marken är idag det vanligast förekommande gränsmärket. Det förekommer även hål eller dubb i sten eller berg (ibland omgivet av en huggen fyrkant), trästolpar (i myrmarker) och rör som fästs i sten eller berg eller gjutits fast i cement.

Gamla gränsmärken - även sådana som inte längre har någon funktion - kan vara i lag skyddade som kulturminnen.
Femstenarör är grundtypen för gränsmärke i det gamla bondesamhället. Redan i de medeltida lagarna beskrivs formen med fem stenar, en hjärtsten i mitten och fyra biliggare (även kallade vittnen) runt om.
Folktro om ägogränser. Under mörka vinterkvällar kunde man se bloss lysa här och där i rågångarna. Da sade man: - Nu är lantmätaren ute och far. En lantmätare som mätt falskt och gått upp en orätt rågång var nämligen enligt folktron dömd att efter döden för alla tider fara omkring längs felaktiga gränserna. Även nämndemän och bönder, som varit med om orättvisan, var nödsakade att göra honom sällsk