Gång i rågång

Tillsammans var vi ute i friska luften på "Haralds" och gick rågången, konstatera att skogen växer och att rågångarna växer igen, det få bli lite vårgöra att röja upp gränserna och sätta upp lite nya gränspåla eller vad det nu kallas (läs nedan)

Kummel. Kummel är en ofta använd beteckning för gränsstenar. Enligt lexikon är ett kummel: Hög av stenar, stenröse, gravröse (från brons- och järnåldern)
Visare. I skogsmark finns ofta så kallade utliggare och visare cirka 20 meter från råsten i gränsens riktning. Utliggare och visare är en avlång upprättstående sten som pekar i gränsens riktning. Det kan också ofta i myrmark vara tre träpålar i gränslinjens riktning. Visare placerades ofta på höjder och krön i terrängen. På kartan finns ibland mått som kan användas.
Råstenen är den vanligaste av äldre gränsmarkeringar på landsbygden och i skogsmark. Den består i allmänhet av en rest toppig sten, något nedgrävd. Den är kringskolad med mindre stenar och stenskärvor. Ibland lades tegelskärvor eller träkol under röset för att utvisa att det var ett verk av människohand. I enstaka fall kan råstenen utgöras av en jordfast sten, men är då ofta på något sätt märkt med någon inhuggning samt kringskolad för att utmärka dess status.
Rör som slagits ner i marken är idag det vanligast förekommande gränsmärket. Det förekommer även hål eller dubb i sten eller berg (ibland omgivet av en huggen fyrkant), trästolpar (i myrmarker) och rör som fästs i sten eller berg eller gjutits fast i cement.

Gamla gränsmärken - även sådana som inte längre har någon funktion - kan vara i lag skyddade som kulturminnen.
Femstenarör är grundtypen för gränsmärke i det gamla bondesamhället. Redan i de medeltida lagarna beskrivs formen med fem stenar, en hjärtsten i mitten och fyra biliggare (även kallade vittnen) runt om.
Folktro om ägogränser. Under mörka vinterkvällar kunde man se bloss lysa här och där i rågångarna. Da sade man: - Nu är lantmätaren ute och far. En lantmätare som mätt falskt och gått upp en orätt rågång var nämligen enligt folktron dömd att efter döden för alla tider fara omkring längs felaktiga gränserna. Även nämndemän och bönder, som varit med om orättvisan, var nödsakade att göra honom sällsk