Gripande läsning

Linneas fantastiska liv, så heter hennes memoar till bok som hon gav ut 1998. Boken handlar om hela hennes liv med allt hon gjort och varit med om. Den första delen handlar om hennes 15 första år som börjar på det lilla torpstället vid namn Elvingamålen i Vargsmåla by.  Det blir extra gripande och det kommer nära in på en, när hon skriver om sina syskon Ernst  och Erik , Ernst har vi skrivit om på vår blogg tidigare när han kom och hälsade på hos farfar på Målen ,  http://wargsmala.blogspot.se/2015/01/inspirerad-av-ernst-nyqvist.html   . Erik har vi vandrat mycket med tillsammans i skogarna, var väldigt jaktintresserad, Erik hade ju också lilla stugan vi Snällamålabacken på 60-70-talet.

Man kan också läsa om Axels barn på Målen som Linnea hade sällskap med till skolan i Karstorp, Linnea nämner också samlingsplatsen vid Stora stenen som vi också tidigare skrivit om http://wargsmala.blogspot.se/2016/02/karstorp-skola-ett-minne-blott.html

Man har idag svårt att förstå vad hon har klarat att gå igenom, så har ni minsta intresse av historia och livsöden kring vår by Vargsmåla så läs hennes bok.

Här kan ni läsa några meningar ur hennes bok som jag här citera

.

Jag föddes på Elvingamålen, ett litet avsides ställe långt in i Smålands mörka skogar.

Året var 1915. Stugan var liten, två rum och kök. Första världskriget fortgick.

Det var ont om mat och det var mycket kallt. För att hålla värmen eldades det i den

öppna spisen i det större rummet. I det rummet och köket bodde far, mor och tre barn,

tvillingarna som föddes 1907 eller 1908 levde bara några veckor så de var redan

döda. Jag var alltså nummer fyra.

Det året jag fyllde sju blev ett svårt år både för mor och oss. Far dog blott 45 år gammal och nu blev det en svår tid och ännu fattigare hemma. Många gånger fanns det inte mat så vi kunde äta oss mätt. Det var svårt med kläder och skor. Vi hade bara träsko helt gjorda i trä, inget ovanläder.

Matsäcken som alla skulle ha med sig till skolan var också av olika beskaffenhet.

De välsituerade hade en flaska mjölk och smörgåsar med pålägg av olika slag. Vi

hade inte så mycket att ta med, ofta var det en brödskiva eller brödkant och ofta blev

det inte någon mjölk till, men vi aktade oss noga för att äta vår medhavda mat så

någon annan såg på. Ibland sprang vi ett stycke upp i skogen bakom skolan, andra

gånger hade vi kanske inget att äta. Men det gick ändå.

Vi hade också bara en smal gångstig genom skogen, det var kortare att gå den än

att följa vägen, som med knapp nöd gav plats för en vagn och häst att ta sig fram. Inte

var det heller fråga om att snöplog skulle göra vägen farbar utan vi fick ofta pulsa i

snön och komma fram våta. Inte hade man heller hört talas om skolskjutsar.

 Det året jag skulle fylla nio år började livet förändras för mig. Strax innan jag skulle

sluta vårterminen kom den omnämnda barnmorskan och kommunalnämndens ordförande,

Karl Andersson i Alsjö och hämtade mig. De tillhörde ju båda barnavårdsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen och nu hade de beslutat att jag skulle komma till ett

fosterhem.

Min längtan hem till mor och mina syskon fanns där hela tiden. En sensommardag när havren skulle skördas tog jag tillfället att fly.  Nu sprang jag allt jag kunde för att ingen skulle få  tag på mig och för att så fort som möjligt komma hem till Elvingamålen.

Efter några månader kommer de på nytt till Elvingamålen för att ta med Linnea, hon gömmer sig då på vinden

Hon har väl inte gömt sig på vinden? frågade han.

Ni kan ju gå upp och titta, sa mor. Jag hörde någon komma i trappan och mitt hjärta klappade så jag tyckte att det måste höras lång väg

Linnea blir på nytt hämtad av barnavårdsnämnden lite senarer Hon kommer nu till Pukabergsmåla där hon trivs mycket bättre och blir väl  omhändertagen. Hennes fortsatta liv blir ändå gott som ni kan läsa om i boken. Boken finns att låna på Nybro bibliotek

Eller kolla på denna länk https://gamla.hembygd.se/oskars/files/2012/06/218-1-Linnea-Nyquist.pdf